Webbdesign, redovisningsuppgift 3.1

Några av drottning Kristinas citat

Några av drottning Kristinas citat

Den som går sina egna vägar
behöver ingen karta.

Framgång & lycka är bara en förklädnad;
förrän du anar det är maskeraden över.

Det finns en tystnad som är
mer vältalig än hela retoriken.

Lättjan - inte åren - sätter sina spår.

Barn är du livet ut.
Du leker bara nya lekar & med nya dockor.

Länkar till flera citat

Några rader ur drottning Christinas självbiografi.

Läs mer om Christina.

Några till!

Betydelsefullt?

Drottning Kristina på scen!

1.1 Biografi Den 8 december 1626 föddes ett barn på Stockholms slott. Det var barnet till Gustav II Adolf och [Maria Eleonora]? av Brandenburg och det hälsades med kanonsalut. Det var nämligen så, att man trodde att en son, en kung, hade blivit född. Kungaparet hade gjort två försök tidigare, av vilka en dotter dog vid födseln och en son var dödfödd. [Maria Eleonora]? var inte helt önskad. Till en början vågade man inte tala om för konungen att det var en dotter han hade fått. Drottningen skulle hela livet ha ett distanserat förhållande till sin dotter och kallade henne ful. Kungen skulle dock komma att älska sin arvsberättigade dotter. Men även detta på avstånd, för när hon var 3 ½ år reste Gustav II Adolf till Tyskland för att aldrig ses mer. Till hennes hovmästare utsågs [Axel Banér]? och [Gustaf Horn]? och till hennes hovpredikant?, Alexander Matthiae. Sedan hon var 6 år undervisades hon av Alexander Matthiae. Det var också då, år 1632, som hennes far dog och hon blev drottning, Men drottningen ansågs för ung och det blev Axel Oxenstierna som ledde landet. Kungen instruerade Matthiae att uppfostra Kristina som en furste, alltså som hon vore en man. År 1636, när Kristina var 10 år fick hon daglig undervisning av rikskanslern Axel Oxenstierna. Vid 12 års ålder kunde Kristina hålla ett tal på latin. Vid den tiden brevväxlade hon med [Johan Kasimir]? kring politiska ärenden. Senare lärde hon sig på egen hand spanska och italienska. Kring år 1641 och framåt blev hon uppvaktad av många friare?. År 1644 blev drottningen myndig och steg till tronen. Inte långt efter sitt tillträde ville hon göra Magnus Gabriel de la Gardie, en 23 åring, till riksråd. Axel Oxenstierna motsatte sig detta, men in stället lyckades hon göra [Adler Salvius]? till riksråd år 1648. Hon var ända sedan tillträdet missnöjd med hur Sverige styrdes kring henne och 6 juni 1654 abdikerade hon på Uppsala slott och lämnade landet. Hon bosatte sig sig tillfälligt i Bryssel, men hösten 1655 begav hon sig mot Rom. Den 3 november koverterade hon offentligt till katolicismen i Innsbruck. Den 23 december 1655 anlände hon till Rom, där hon bosatte sig, och omgav sig med ett storslaget hov och med en mängd lärda som hon understödde. Men hon saknade regentskapet och engagerade sig på olika sätt i europeisk politik. Hon stödde den franske kardinal Mazarins? planer på en erövring av Neapel, som då styrdes av Spanien. Kristina hyste nämligen hopp om att belönas med Neapels krona. Planerna förverkligades dock aldrig. Hennes extravaganta liv och frikostighet som mecenat tärde hårt på ekonomin; underhållet från Sverige nådde henne också mycket oregelbundet. Hon återvände två gånger till sitt gamla fäderneland. Efter Karl X Gustavs oväntade död 1660 lyckades hon bekräfta rätten till sina "underhållsländer". Då hon försökte hävda en rätt till kronan för den händelse den unge Karl XI skulle dö, väckte det skarpa protester från riksdagen och hon tvingades ta tillbaka sin begäran. Under besöket 1667 möttes hon av allehanda hinder att utöva sin religion. Hon fick inte heller stanna i Sverige. Under den resan försökte hon, med påvens stöd, vinna ett nytt lands krona, sedan hennes syssling [Johan Kasimir]? av Polen hade abdikerat. Hon tycks närmast ha varit nöjd med misslyckandet, eftersom hon då kunde återvända till sitt kära Rom. Kristina fortsatte att följa politiken med intresse men avhöll sig från aktiva ingripanden. Hennes bok- och konstsamlingar hörde till tidens främsta, och hon understödde både konstnärlig och vetenskaplig verksamhet. Hennes mest förtrogna vän, som också hade bistått henne med många praktiska detaljer den första tiden i Rom, var en viss kardinal [Decio Azzolino]?. Efter en kort sjukdom avled Kristina i april 1689 och begravdes i Peterskyrkan, där man så småningom reste en minnesvård över henne. (Den finns i kryptan under Paulusstatyn, och är försedd med en krona, inskriptionen är på latin.) Alla sina tillgångar hade hon testamenterat till Azzolino, som dock avled bara två månader senare, varefter Kristinas bok- och konstsamlingar skingrades över hela Europa.

© Rolf Malmquist